S:t Olofs konvent i Skänninge grundades i stadens östra utkant år 1237. Konventet, som lades ner på 1530-talet strax efter reformationen, var verksamt i ungefär 300 år på samma plats. Mellan åren 2002-2011 utfördes omfattande arkeologiska undersökningar i Skänninge och stora delar av konventet och konventets kyrkogård undersöktes. Resultaten från de arkeologiska undersökningarna kan hjälpa oss att få en bättre förståelse för hur livet vid konventet kan ha sett ut under medeltiden.
Ordo fratrum predicatorum, eller predikarorden, grundades av St Dominicus i början på 1200-talet. Orden startade som en reaktion på hur den katolska kyrkans prästerskap levde i ett överflöd av materiella tillgångar och lyx, något Dominicus ansåg var en grogrund för heresi (irrlära). Ordens medlemmar kallades för bröder och deras motto var att leva ett liv i enlighet med apostlarna, det vill säga ett liv i enkelhet och fattigdom. Inom andra ordnar som exempelvis cistercienserna skulle munkarna leva sitt liv på samma plats trogna ett visst kloster. Inom dominikanorden kunde bröderna röra sig mellan olika konvent och en viktig del av deras verksamhet var predikan för folket ute i samhället.
Orden lade stor vikt vid studier och tanken var att en högre utbildning skulle ge bättre verktyg åt bröderna när de genom sin predikan försökte bekämpa irrlärorna i samhället. Ibland kallas orden även för tiggarorden vilket kommer från hur bröderna försörjde sig, nämligen genom tiggeri (bettleri) och termineringar snarare än från räntor från jordegendomar. Termineringarna var en slags ”tiggarresor” som företogs två och två och som syftade till att samla in allmosor och predika för folket. Att försörja sig genom att tigga var helt i enlighet med ordens konstitutioner och att leva i apostolisk fattigdom. Men ordnarna fick även ekonomisk försörjning genom gåvor från det omgivande samhället för begravningar, gravplatser, själasörjande och själamässor.
Bröderna vid konventen levde troligen i en till stora delar hård och allvarlig verklighet. Deras devis i livet var ’bön, predikan och studier’. Därför är det lätt att bilda sig uppfattningen att de aldrig njöt av vare sig skratt eller kulturella upplevelser i det vardagliga livet. Men tittar man lite närmre på de arkeologiska fyndmaterialen från konventet i Skänninge kan den bilden eventuellt vidgas en aning. I fyndmaterialet finns nämligen spår efter att sång och musik kan ha varit en del av livet vid konventet.
Fig. 1. Medeltida stämskruv till stränginstrument, SHM 35369 (fnr 1251), FID1201705. Foto: Helena Rosengren.
Från undersökningarna hittades tre föremål som kan visa på musikaliska aktiviteter i konventet. Det första exemplet är en helt intakt stämskruv (se fig 1). Stämskruven är tillverkad av djurben och den användes för att stämma stränginstrument (se fig. 3). Liknande fynd av stämskruvar har bland annat hittats i London och York i England. Exempel på medeltida sträng- och stråkinstrument som den kan ha använts till är luta, rebec eller fidel. På bilden nedan (fig. 2) är en ängel avbildad med ett stråkinstrument som troligen föreställer just en rebec. Rebecen hade vanligtvis en båt- eller päronformd kropp och den kunde ha mellan 1-5 strängar. För att spela på den lutades den mot armen eller sattes under hakan, och den lät ungefär som en fiol. Rebecen är inspirerad av den centralasiatiska rebaben som kom till Västeuropa genom den muslimska kulturen under 700-talet e.Kr. Under renässansen ersätts rebecen av den nyuppfunna fiolen, men som stråkinstrument lever den vidare än idag, bland annat inom folkmusiken.
Fig. 3. Musicerande ängel, 1400-talets andra fjärdedel, kalkmålning från Brönnestad kyrka, Skåne. Foto: Lennart Karlsson.
Fig. 3. Teckning som visar hur stämskruven användes för att stämma strängen i ett stränginstrument. Teckning: Helena Rosengren, efter bild i Addyman, P. V. (red.). 1999. The Archaeology of York. Volume 17: The Small Finds. Bradford, sid. 1978.
Andra musikrelaterade föremål från S:t Olofs konvent är en flöjt (fig. 4) och en visselpipa (fig. 5). Båda är tillverkade av djurben som det sedan har borrats olika många hål i för önskad effekt. Flöjten är avbruten så i ursprungligt tillstånd har den varit längre än på bilden, visselpipan förefaller däremot att vara intakt. En medeltida flöjt kan ha låtit ungefär såhär. Att dessa musikrelaterade föremål har hittats på konventet väcker både frågor och sätter igång fantasin. Som arkeolog funderar man ofta på vad som kan ha hänt på en plats och vilka människorna bakom olika funktioner och verksamheter var. Men de här föremålen väcker även intressanta tankar om hur det kan ha låtit på platsen. Hur var ljudbilden i det medeltida konventet? Var det bröderna själva som spelade på instrumenten? Eller kom professionella musiker och trubadurer dit och spelade för dem? Eller var musiken kanske ett sätt för de kringresande bröderna att underhålla sig själva på sina termineringar? Eller kan instrument som rebec också ha använts i konventskyrkan? Det är känt att det till exempel fanns en orgel i S:ta Klara kloster i Stockholm, ett kloster inom franciskanernas kvinnliga gren.
Fig 4. Flöjt av ben, SHM 35369 (fnr 1255), FID 1201709. Foto: Helena Rosengren.
Fig. 5. Visselpipa av ben, SHM 35369 (fnr 1348), FID 1201802. Foto: Helena Rosengren.
Frågorna kan göras många, men tyvärr kommer inte alltid svaren lika enkelt. Men oavsett vad dessa föremål kan och inte kan berätta om konventet som plats så är de intressanta i sig, inte minst för de säger något om människan och hennes behov av musik och kultur. Om medeltida musik är ett ämne som någon vill veta ännu mer om kan man gärna besöka vår utställning Medeltida klanger här på Historiska museet. I utställningen finns bland annat två helt unika medeltida orglar och flera förtjusande medeltida kyrkklockor. Föremålen från S:t Olofs konvent hittar ni i vår publika databas.
/Helena
Bli först att kommentera