Oljekaret från kvarteret Sandbacken i Uppsala

Idag har vi en gästbloggare här på den Stadsarkeologiska bloggen – docent Stina Fallberg Sundmark, som under 2016 är knuten som forskare till Historiska museet!

Vid en arkeologisk grävning år 1980 i kvarteret Sandbacken i Uppsala hittades ett föremål av täljsten (SHM inv. nr 31763:4473, fid. 87439) med måtten 4,8 x 7 x 4,5 cm. Föremålet har två koniska fördjupningar och mitt på ena långsidan två små hål. Det har hittats i ett kulturlager daterat till 1350 eller tidigare.

Det rör sig om ett så kallat chrismatorium, ett oljekar avsett för de invigda oljor och krisma (olja blandad med balsam) som användes vid olika tillfällen och för olika funktioner i medeltida kyrkoliv. Oljorna invigdes årligen på skärtorsdagen av biskopen i stiftet och skulle föras hem till varje sockenkyrka av respektive sockenpräst. Uppsala ärkestift var stort till ytan och bevarade statuter tar hänsyn till att prästerna i stiftet hade ytterst varierande avstånd till stiftsstaden. Präster från områdena närmast Uppsala skulle hämta oljorna och krisman inom åtta dagar efter påskdagen, medan de i Gästrikland fick två veckor på sig, de från Hälsingland tre och de från Medelpad, Ångermanland och Jämtland fyra.

 

För att hålla isär oljorna skulle de förvaras i skilda behållare. Dessa kunde utgöras av ett separat kärl för varje olja eller ett oljekar med sammanförda behållare, antingen på rad (SHM inv. nr 299:1) eller som en treklöver (SHM inv. nr 299:3, 8005). Det var viktigt att rätt olja brukades vid rätt tillfälle. För att kunna identifiera oljorna skulle varje behållare märkas med ett tydligt kännetecken. Några av de bevarade karen har därför en bokstav utanpå varje behållare (t.ex. SHM inv. nr 299:1, 8005, 11189) eller på insidan av locket (SHM inv. nr 299:3): ”C” för chrisma (för dop, för vigning av personer och föremål), ”S” eller ”OS” för oleum sanctum eller oleum cathecumenorum (för dop) och ”I” för oleum infirmorum (för sjuka och döende).

 

Oljekaret från kvarteret Sandbacken har endast två behållare. Det saknas markering för vilka sorters oljor behållarna skulle innehålla – kanske var det angivet på det nu förlorade locket. Det rimliga är att anta att de två behållarna av praktiska skäl har varit avsedda för chrisma respektive oleum sanctum, eftersom båda dessa användes när prästen meddelade ett och samma sakrament, nämligen dopet. Detta stöds av ett oljekar med två behållare funnet i Kvarteret Apoteket i Visby, nu i Gotlands fornsal (GF Kv Apoteket 7603/91 Fnr 3752). Detta har bokstavsmarkeringar på insidan av locket för chrisma respektive oleum sanctum. Ett annat stöd för antagandet utgör en inventarieförteckning från 1519 för Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala, som omnämner ett oljekar med behållare för just chrisma och oleum sanctum medan ett helt annat oljekar var avsett för oleum infirmorum.

 

Enligt bevarade statuter skulle oljekaret vara tillverkat av metall. Oljekaren SHM inv. nr 299:1 och 299:3, som är tillverkade av koppar och SHM inv. nr 8005 av brons visar att föreskrifterna har följts. Oljekaret från kvarteret Sandbacken och ett kar från Edsbro kyrka (SHM inv. nr 11189) är däremot tillverkade av täljsten och pekar därmed på att man stundtals gick utanför det kyrkliga regelverket.

 

Att oljorna skulle hanteras med vördnad visar även statutmaterialet från olika stift. Oljekaret skulle nämligen förvaras på ett värdigt och rent ställe, i eller nära altaret och enligt vissa föreskrifter inlåst. Oljekaret kunde även förvaras i en väggnisch eller sakramentsskåp inne i kyrkorummet eller i sakristian. Dessutom skulle varje kar täppas till noggrant med ett lock. Inte minst under färden till ett sjukbesök måste det ha varit svårt att garantera att karets lock höll tätt, även om karet förvarades i ett så elegant fodral i läder som till karet SHM inv. nr 299:1–2. Rimligen använde prästen något som kunde binda oljan och förhindra att den läckte ut ur karet. Det hade tidigare varit okänt hur detta ordnades praktiskt, men under arbetet med min doktorsavhandling lät jag genomföra laboratorieanalyser av oidentifierade rester i två oljekar. Det visade att det kan röra sig om spår av lanolin, det vill säga ullfett, och att det därmed sannolikt rör sig om rester av ull som stoppats ner i varje behållare för att binda oljan.

 

En annan intressant fråga är vilken eller vilka sorters olja som prästen använde vid smörjandet. Idealet var att man smorde med olivolja. Tidigare kände man inte till vilken sorts olja man smorde med i Norden, dit importsträckan var lång från länder med odlingar av olivträd. Jag lät genomföra laboratorieanalys även för detta, vilken visade att prästen använt något slags vegetabilisk olja, möjligen olivolja och möjligen utblandad med någon ytterligare vegetabilisk olja som kanske odlades lokalt i Norden. Kanske blandade man alltså ut olivoljan med annan olja. Det är intressant att se hur kemiska analyser i relation till bevarade föremål kan ge ökad kunskap om hur de medeltida prästerna agerande praktiskt i gudstjänstlivet.

 

Vilken var då funktionen och innebörden av de olika smörjelserna? Svaren söker vi i ett för svenska sammanhang unikt skriftligt verk från samma stad och från ungefär samma tid som oljekaret i kvarteret Sandbacken. Under sent 1200- och tidigt 1300-tal levde nämligen en man vid namn Laurentius Olavi (Lars Olofsson d. 1332), ofta benämnd Laurentius av Vaksala. Han var född på en gård söder om Enköping och förekommer första gången i källorna 1289 och uppges då vara kanik vid Uppsala domkyrka, det vill säga präst och medlem av domkapitlet. Omkring år 1300 utsågs han till dekan och därmed ledare inom domkapitlet. Laurentius omtalas som magister och antas ha avlagt sin examen under sent 1200-tal i Paris, dit nordiska studenter tog sig för studier vid denna tid. Idag är det svårt att

 

Laurentius av Vaksala uppges vara författare till tre verk, bland annat Summa de ministris et sacramentis ecclesiasticis (sammanfattning om de kyrkliga tjänarna och sakramenten), vanligen kallad Summula (mindre sammanfattning). Det mest välbevarade exemplaret av Summula finns idag i Uppsala universitetsbibliotek (UUB C 64). Det rör sig enligt verkets förord om en handbok för fattiga och enkla präster, det vill säga sådana som inte hade tillgång till kommentarerna till den kanoniska rätten eller de stora teologernas centrala verk. Laurentius har därför sett som sin uppgift att göra en sammanställning av dessa för de svenska prästerna. Summula är skriven på latin med tjugu kapitel (ca 440 sidor) som behandlar prästernas föreskrivna levnadssätt (till exempel måttfullhet till mat och dryck, kyskhet och gästfrihet) och deras ämbetsförpliktelser i form av att fira mässa, meddela de olika sakramenten, predika och undervisa.

 

I Summula förklarar Laurentius bruket av och meningen med de olika kyrkliga smörjelserna. Vid dop smordes barnet först med oleum sanctum/oleum cathecumenorum på bröstet och mellan skulderbladen och sedan med chrisma på hjässan. Smörjandet av barnets bröst syftade till att förjaga det onda och ge barnet den rätta tron på Gud. Att smörja mellan skulderbladen betecknade att barnet stärktes till att utföra goda gärningar genom Guds nåd. Smörjandet på hjässan skulle visa på hur själen bevarades till evig salighet. Även vid sjukdom eller i livets slutskede kunde man smörjas med olja. Prästen besökte en sjuk eller döende person i hemmet för att smörja vissa kroppsdelar med oleum infirmorum. Det rörde sig om ögonlock, öron, näsborrar, läppar, händer och fötter, det vill säga på de kroppsdelar med vilka en människa ansågs synda genom de olika sinnena. Sista smörjelsens sakrament skänkte därmed förlåtelse. Smörjelsen ansågs även ge läkedom för såväl kroppen som själen.

 

Oljekaret från kvarteret Sandbacken har hittats i ett kulturlager som alltså är daterat till 1350 eller tidigare. Kvarteret låg på den tiden i utkanten av stadens östra del och man har funnit spår av hantverkarverksamhet i form av en smedja och en grytgjutarverkstad. I kvarteret intill låg en av de två stadskyrkorna S:t Per, omnämnd i källorna första gången 1302. I Uppsala fanns vid denna tid flera ytterligare kyrkliga institutioner, främst domkyrkan som var under uppbyggnad, franciskankonventet grundat 1247, den andra stadskyrkan Vårfrukyrkan som omnämns första gången 1221 och S:t Eriks kapell nämnt 1278. På en tomt som köpts av S:t Pers kyrka på dagens Fyristorg, mellan domkyrkan och ån, lät domprosten Andreas And 1299–1302 bygga ett Helgeandshus.

 

Det är ovanligt att hitta oljekar som jordfynd. I det medeltida Uppsala fanns alltså flera olika kyrkliga sammanhang som oljekaret kan ha använts i. Närmast till hands är det kanske att anta att det på något sätt hör samman med S:t Pers kyrka i kvarteret intill Sandbacken.

 

Stina Fallberg Sundmark

 

 

Att läsa vidare

Dahlbäck Göran, Rahmqvist Sigurd, Ferm Olle (red.), Det medeltida Sverige. Band 1:2, Tiundaland: Ulleråker, Vaksala, Uppsala stad, Stockholm 1984.

 

Ersgård, Lars, Svedberg, Viktor & Sabine Sten, Sandbacken. Bebyggelse och hantverk i ett medeltida Uppsalakvarter (Riksantikvarieämbetet Rapport UV 1984:9), Stockholm 1984.

 

Ersgård, Lars, ”Expansion och förändring i Uppsalas medeltida bebyggelse”, Från Östra Aros till Uppsala. En samling uppsatser kring det medeltida Uppsala, Nanna Cnattingius & Torgny Nevéus (red.), (Uppsala stads historia 7), Uppsala 1986, s. 78–100.

 

Fallberg Sundmark, Stina, Sjukbesök och dödsberedelse. Sockenbudet i svensk medeltida och reformatorisk tradition (BTP 84), Skellefteå 2008.

 

Fallberg Sundmark, Stina, Teologi för praktiskt bruk. Frälsningshistoriska perspektiv på Summula av Laurentius av Vaksala (BTP 95), Skellefteå 2014.

 

Ljung, Sven, Uppsala under yngre medeltid och Vasatid (Uppsala stads historia 2), Uppsala 1954.

 

Sundquist, Nils, Östra Aros. Stadens uppkomst och dess utveckling intill år 1300 (Uppsala stads historia 1), Uppsala 1952.