Det arkeologiska fyndmaterialet från kvarteret Bryggaren i Söderköping är både omfattande och variationsrikt. I min roll som antikvarie på museet går jag igenom och uppordnar alla delar av ett fyndmaterial, från vardagligt läderspill till mer exklusiva smycken i ädelmetall. Vid en sådan genomgång är det nästan alltid några föremål som börjar engagera tankarna lite extra, oavsett material och storlek. I detta inlägg ska ni få läsa om tre av mina favoriter från kv Bryggaren.
Det första exemplet på ett fynd som intresserat mig lite extra är en glasskärva från en dryckesbägare (se fig. 1). Skärvan är dekorerad med gul och vit emalj och visar ett löpande spegelvänt S-mönster. Genom mönstret kan vi sluta oss till att skärvan med stor sannolikhet kommer från en venetiansk dryckesbägare. I Museum of London’s samlingar finns flera och mer intakta venetianska bägare, och mönstret på skärvan från kv Bryggaren påminner till stor del om den här bägaren.
Den hittades på en guldsmeds tomt i London tillsammans med sju andra bägare. Två av bägarna bär tillverkarens namn, Master Bartholomew, och genom skriftliga källor vet man att han jobbade i Venedig mellan åren 1290-1325. Vår bägare är troligen äldre än så då skärvan hittades i ett lager med dateringen 1240-1260.
Denna typ av bägare är definitivt av en mer exklusiv art och användes sannolikt till att dricka vin ur. De venetianska glasbägarna är rikt dekorerade och kan uppvisa både bibliska pelikanmotiv och helgon som mer profana motiv såsom vapensköldar. Vilket motiv som fanns på bägaren från Söderköping kan vi bara föreställa oss, men däremot kan skärvan berätta flera andra historier. Dels historier som rör klass och status; det välstånd som bägarens ägare bör ha levt inom och hur det välståndet materialiseras genom denna statuspryl. Dels historier som berör handel och kontaktnät; hur det medeltida samhället var organiserat och hur länders ekonomier har varit beroende av varandra på en global marknad.
Fig. 1. Glasskärva från kv Bryggaren, Söderköping. SHM 34183, fnr 1693.
Ett annat märkligt fynd från kv Bryggaren är en platta i ben som har formen av vinge (se fig. 2). Plattan är endast någon millimeter tjock och visar på ett fint hantverk. Vilket exakt syfte som den tillverkats i är okänt, men vi tänker att den kan ha fungerat som ett ornament och kanske varit infattad i något. Till exempel ett skrin, en kista eller varför inte en sänggavel? Eftersom vingen är fragmenterad kan vi heller inte veta vad vingen ursprungligen har varit en del av – eller vinge till om man vill så – men min gissning är att den tillhört en ängel. Den hittades i det översta lagret som har en grov datering till sent 1200-tal – tidigt 1300-tal.
Vid en jämförelse med ärkeängeln Gabriels vinge på dopfunten från Tingstads kyrka i Östergötland (se fig. 3) så framträder en viss likhet i vingarnas formspråk. Båda vingarna är avbildade med runda former upp till, och med rakare streck ned till. Dopfunten är tillverkad av mäster Sigraf på Gotland omkring 1200, vilket är nästan hundra år tidigare än vingen från kv Bryggaren, men kanske var det på detta vis som en ängels vinge avbildades under medeltiden?
Ordet ängel kommer från grekiskans ángelos som betyder budbärare. Inom kristendomen uppträder änglar som icke-fysiska väsen skapade av Gud i syfte att kommunicera med den värdsliga människan. De var med andra ord Guds bevingade budbärare. Inom den kristna läran framställs änglar som mytiska varelser, av både god och ond karaktär, som kan röra sig mellan den immateriella och materiella sfären.
Fig. 2. Ornerad vinge i ben från kv Bryggaren, Söderköping. SHM 34183, fnr 1564.
Fig. 3. Dopfunt i gotländska kalksten från Tingstads kyrka, Östergötland. Tillverkad av mäster Sigraf omkring 1200. SHM 7983.
Det avslutande exemplet i denna föremålstrio är en stor högdekorerad kanna i rödbrännande lergods, troligen importerad från Flandern eller Danmark. I fyndmaterialet från kv Bryggaren har vi hittat två skärvor som vi tror kan tillhöra en och samma kanna (se fig. 4). Den ena skärvan är hittad i ett lager som dateras till 1260-1280, den andra är ett lösfynd. Båda skärvorna är dekorerade med vitlera (engobe) och sedan övertäckta med en mörkbrun blyglasyr. Genom att tillsätta kopparoxid i vitleran och sedan glasera framträder en grönaktig färg. Motivet föreställer en människa med en kjortelliknande klädedräkt som håller ena handen i sidan. Det finns andra exempel med ett snarlikt motiv där människorna håller varandra i händerna istället (se fig. 5). Denna typ av motiv tolkas som ”dansande kvinnor” och kallas i litteraturen för ringdansmotiv.
Fig. 4. Två bukskärvor från en högdekorerad äldre rödgodskanna med ringdansmotiv, från kv Bryggaren, Söderköping. SHM 34183 fnr 1151, fnr 2526.
En något bättre förståelse för hur kärlet kan ha sett ut får vi om vi tittar på en kanna med liknande motiv från Ragnhildsholmen i Bohuslän (se fig. 5). Den har även ett bevarat ansikte till människokroppen, placerat vid övergången mellan kannans hals och buk. I kv Bryggaren har vi hittat ett ansikte som har en liknande ytbehandling, och samma datering, som bukskärvorna i fig. 4, och min första tanke var att de kan ha tillhört samma kärl (se fig. 6). Efter en del efterforskningar kring denna typ av högdekorerade rödgodskannor uppdagades framförallt två saker. Ett, att det finns en rad liknande ansikten som hittats på lite olika platser i Sverige förutom i Söderköping såsom i Sigtuna, Kalmar, Lund och Lödöse. Två, att denna typ av ansikte omnämns i litteraturen som så kallade munkansikten.
Fig. 5. Bukfragment av en rödgodskanna från Ragnhildsholmen, Bohuslän. SHM 7040 unr 41.
Fig. 6. Modellerat ansikte från kv Bryggaren, Söderköping. SHM 34183, fnr 1490.
Eftersom bukskärvorna med kropparna tolkats som kvinnor och ansiktena tolkas som munkar, det vill säga män, har det gett upphov till en hel del funderingar kring dessa typer av dekorerade rödgodskannor. Kan ansikte och kropp ha tillhört samma kärl? Är det verkligen munkar som ansiktena avbildar? Och är det verkligen kvinnor i klänningar som dansar? Den här typen av dilemman ställs vi ofta inför i vårt arbete med arkeologiska fyndmaterial. Vad är det vi egentligen ser framför oss? Och vad har sagts om föremålen tidigare? Det är av stor vikt att se till tidigare forskning för att kunna belägga olika antagande, men det är också viktigt att våga tänka nytt och tänka utanför de givna ramarna.
Benämningarna ”munkansikte” och ”dansande kvinna” för dessa objekt är ju faktiskt något som den moderna människan har konstruerat, inte den medeltida. De avbildade människorna förefaller snarare representera en stiliserad avbildning av en människa som inte nödvändigtvis hör hemma i ett biologiskt kön. Kanske har syftet snarare varit att avbilda en människa som ska föra associationerna till vin, dans och festligheter, det vill säga att det var en kanna som användes vid bjudningar och fest snarare än till vardags. Ur ett sådant perspektiv blir det den sociala och kulturella tillhörigheten som varit det viktiga i sammanhanget.
Om någon är sugen på att titta på fler dansande människor och modellerade ansikten ur våra samlingar kan ni fritextsöka med orden ringdans och ansikte i vår publika databas. Dopfunten från Tingstad kyrka kan man även läsa om i Historiska museets julkalender på Instagram.
God Jul & Gott Nytt År!
//Helena Rosengren
Bli först att kommentera